BMI måste vara ett av vår tids största misslyckanden och det är för mig obegripligt hur mycket det används som måttstock i diverse sammanhang med vad som förefaller vara seriösa aktörer. Hur kan en läkare / forskare / vetenskapsman / akademiker inbilla sig att han eller hon ska kunna ge minsta sken av trovärdighet när man refererar till ett så förlegat system som BMI?
Förlegat är väl förvisso fel ordval till att börja med, BMI har egentligen aldrig varit ett vettigt mätsystem men att man inte insett det ännu är ju ofattbart. Jag kommer aldrig att ha ett BMI inom vad som räknas som normalspannet. Efter att ha tränat hårt och dietat hårdare i 10 veckor samt läst ett oräkneligt antal sidor om kost, träning och tillskott börjar jag lära mig mycket om hur man ska göra för att nå resultat och framför allt har jag fått en ökad förståelse för hur min egen kropp fungerar. Vi är ju alla olika och eftersom det egentligen inte finns någon mall som passar alla måste man ju prova sig fram, förändra och förbättra tills man hittar det sätt som funkar för just sig.
Alla vet att det är så och det gör ju bara BMI-skalan ännu mer obegriplig. För det första görs ingen skillnad mellan män och kvinnor. Man tar heller ingen hänsyn till personens ålder - det enda som räknas på är längd och vikt... hur är det ens möjligt att man inte tittar på sammansättningen procentuellt av fett och muskelmassa? Jag har som sagt på 10 veckor insett att jag är relativt ointresserad av vad jag faktiskt väger (förutom just nu då eftersom jag är med i en tävling som går ut på att gå ner i vikt) jämfört med vad jag har för procentsatser.
Innan har jag tänkt att jag ska gå ner si eller så mycket eller att min idealvikt förmodligen ligger runt xx kg men det beror ju helt på relationen mellan fett och muskler i min kropp. Sedan några veckor tillbaka omdefinierade jag mina mål på följande vis. "Jag vill nå en fett% runt 14 och en muskel% runt 42". Anledningarna till detta är flera men framför allt tror jag att jag skulle må bra av att ligga på dessa siffror som faktiskt ligger på medelnivå för en vältränad man mellan 18-39 år (42% skelettmuskulatur faller faktiskt till och med in under värdet "högt"). Dessutom hoppas jag - eventuellt förgäves - att man ska kunna skönja magrutor om jag når dessa siffror och det skulle jag vilja uppleva åtminstone en gång i livet, fåfängt kanske men so what?
Ok, här kommer slutklämmen....
OM jag lyckas nå dessa siffror och det är ändå ett ganska stort OM, skulle det innebära (förutsatt att min beräknade vikt i övrigt d.v.s organ, skelett, vätska o.s.v är någorlunda konstant) att jag landar på en vikt runt 81 kg och då skulle jag enligt alla rimliga antaganden vara riktigt ordentligt deffad med stor andel muskelmassa. Dock skulle jag (eftersom jag är 179cm lång och väger 81 kg) ha ett BMI på 25,3 och gränsen för ohälsosam övervikt (fetma) enligt BMI är 25,0...
Jag antar att min poäng gått fram högt och tydligt vid det här laget och därför förstår ni också vad jag menar när jag hävdar - med stor stolthet - att jag lovar och svär att jag ALDRIG ska ha ett normalt BMI.
Ha en fin Valborg kära vänner!
E
Viktnedgång Fettförbränning Muskeldefinition
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar