Kan detta möjligen bli det mest meningslösa jag skrivit...?

Ja jag menar ju givetvis inte att inlägget i sig på något sätt skulle vara innehållslöst eller ointressant utan syftar väl snarare på att eftersom detta är det första inlägg jag skriver och det totala antalet människor som vet att bloggen existerar är två (inklusive mig) så kan man gissa sig till att inte allt för många kommer att ta del av den här informationen.

Bakgrunden till att jag sitter här över huvud taget är att min underbara sambo Sofie och jag lyckades få arslet ur vagnen i höstas och komma igång med den älskade, hatade träningen. Tanken var inledningsvis att det skulle röra sig om långa, raska promenader i den vackra norrländska naturen men underligt nog sjönk vårt intresse och vår uppskattning för nyss nämnda natur i exakt relation till de likaså sjunkande temperaturerna...

Detta ledde till att vi utan större funderationer beslöt oss för att införskaffa gymkort och ekonomiskt handikappade som vi var föll valet naturligt på Energihuset med dess förmånliga priser och inte minst deras erbjudande om gratis barnpassning fyra (4!!!) dagar i veckan. Vi var dock båda överens om att den huvudsakliga anledningen till att vi tog detta beslut var att ingen av oss ville sluta promenera nu när vi äntligen kommit igång så vi skulle helt enkelt fortsätta gå sida vid sida men inomhus istället för utomhus och det gjorde nog inget att den vackra naturen byttes ut mot Martin Timells vidrigt, falskleende nuna i widescreenformat på Bravia-TV:n som satt framför våra näsor.

Det gick inte många dagar innan vi spenderade mindre och mindre tid med herr Timell och mer och mer tid med att lyfta skrot och slita i maskiner av olika slag. Följden av detta blev att våra kroppar förändrades en hel del, mest positivt förstås men med dalande andel cardio och växande muskelmassa började kläderna smita åt lite för mycket på vissa ställen och min en gång så trevliga relation till vågen försämrades sakta men säkert.

Visserligen är vågen ingen säker källa när det gäller hälsa, enligt sjukhusets BMI-tabell ska jag ligga på en vikt runt 80 kg och då är jag precis på gränsen till övervikt? Jag var i princip i toppform när jag kom hem från Australien 2003 och då vägde jag 87 kg med inte allt för hög fettprocent så om jag ska ner under 80 finns risk att jag måste kapa ena benet vid knäskålen eller nåt. Nu får det vara hur det vill med den saken men jag och sambon beslöt oss i alla fall för att vända trenden och när vi i samma veva såg Energihusets poster om en kommande "Biggest Loser"-tävling blev vi genast sugna.

Vi har slaviskt följt flera säsonger av det Amerikanska originalet OCH den svenska versionen OCH den australiensiska så vi var mycket medvetna om att för att vinna så måste man ha en ganska rejäl övervikt (den procentuella viktnedgången avgör vem som vinner) och helst ska man kunna träna 6-8 timmar per dag men vi såg det mest som en möjlighet att få ta del av en del givande föreläsningar och kostråd samt, framför allt, som en fantastisk källa till motivation - det går ju inte att anmäla sig till en sån tävling (och betala för det) utan att ge det sitt absolut yttersta.

För att absolut säkerställa ett lyckat resultat bestämde vi oss för att blogga om hela upplevelsen (Då blir det ju liksom också svårare att smita undan) och det är alltså det absolut första inlägget i denna fitness-blogg som du har framför dig just nu. Med dom orden tror jag att det är dags att avsluta detta inlägg med förhoppningen att många ska komma förbi och läsa framtida inlägg för att ta del av våra tankar och upplevelser kring kost och träning eller för att följa vår utveckling eller helt enkelt för att bara läsa och kanske få sig ett gott skratt.
På återseende / Eric

Viktnedgång Fettförbränning Muskeldefinition